Rullator sökes

Allt var planerat till att bli ett inlägg fyllt med diverse bitterhet kring åldersnoja. Men det går inte. För jag har fått så många gratulationer och lyckönskningar att jag är smått tårögd.

En sådan sak som att jag igår hade ont i höften, är myndig men ändå inte godkänd av staten som fullvärdig vuxen, att jag är snäppet närmare pensionen men fortfarande inte lyckats komma så långt med mina mål i livet, att människor förväntar sig att man ska kunna saker men att jag fortfarande endast värmer mat i mikron och att tiden går alldeles för fort är alla saker som blir till petitesser efter att bara ha skänkt en tanke åt vilka människor jag har i min närhet.

Ida tillägnar mig ett helt inlägg med bilder där det faktiskt finns några stycken föreviganden av mig där jag inte grimaserar, Ena nämner mig först som en av dem vars fotbollsintresse är obefintligt men ger mig sedan ett grattis, min mobil har gjort ljud ifrån sig sedan imorse, mamma bakade jordgubbstårta och lät den kompensera för hennes sångröst på morgonen och mängder av annat. Jag känner mig fruktansvärt gammal som blir rörd. Det är alltså 19 och inte 65 år jag fyller.

För ett år sedan var Omma med och väckte mig just denna dagen. Du var trött, matt, men tog dig upp ur sängen, för min skull. Du höll tag i mamma och satte dig, när jag hade vaknat, jämte mig. När tårtan var uppäten och kaffet uppdrucket, åkte mamma iväg för att jobba. Du låg kvar i sängen jämte mig och vi somnade båda två. Du var 90 år och hade inte mycket kraft och energi kvar, men jag kände mig så trygg, så säker jämte dig. Du var, är den starkaste människa jag vet och jag saknar dig idag. Jag saknade din dova röst och ditt handskrivna kort när jag vaknade imorse. Men du var ändå med mig, är med mig.

Jag kan inte ha det bättre.